Ett oförtjänt stunt på Holten.
Agne och jag kom överens om att i morgon skulle vi inte sova bort morgonfisket, vi skulle gå upp klockan sex och vandra ner till Holtahölen. Sagt och gjort, vi lade oss tidigt och lät de andra fiska för i morgon bitti skulle det ske.
Om det inte varit för denna förbannade fluga, så fort jag somnade skulle den in i min näsa. Klockan tre på natten gav jag upp och gick ner till Surna, solen skulle snart gå upp över Röv.
Jag började där Vindöla rinner in i Surna. Med kast på kast fiskade jag mig ner mot ingången på Holtahölen.
En gång hade vi en total novis på fiske med i laget, Olsson hetta han. Vi undrade vad vi skulle göra med han som aldrig tagit i ett fiskespö förr, allra minst ett flugspö. Han fick stå med ett sexton fot långt spö och en sjunk II DT, och kasta ca tio meter. Vid ingången till Holtahölen räckte vattnet lagom upp på ett par stövlar och han verkade vara nöjd med att stå stilla och fiska på ett ställe. Han behövde egentligen inte kasta utan bara lägga ut linan efter att den svängt runt. Efter hur många kast vet jag inte men en sexkilos lax högg. När han kom springande ner efter Surna med böjt spö log han det bredaste smil jag sett, lyckligare kan man inte vara. Allt gick bra.
Jag fiskade mig ner till ingången av höljen men inte ett hugg. Klockan började närma sig fyra och jag undrade om jag inte skulle ha väntat ändå, trots flygfät. Kanske det dåliga samvetet började ta mig? Men jag tänkte på bakkanten på virveln. Där började virveln släppa vatten nedåt älven och vattnet var laminärt och fritt från virvlar, och laxen slösade minst energi. Fast det var djupt och att komma dit med flugan var inte lätt i strömmen. Den riktiga nedströmmen var närmare berget på andra sidan, i ytterkanten på virveln. Jag lät flugan och linan sjunka i strömkanten mellan virvel och ström, där skulle flugan sugas ner men hamna nedanför virveln. När linan drogs in i virveln handdrejade jag flugan igenom virveln och pang. Jag släppte allt, löslinan piskades ur vattnet och spöet spändes upp. Det var en rejäl fisk och jag stod länge med böjt spö. Agne kom ner med ett belåtet smil på läpparna, som att han lurat alla, speciellt den där... Han tvärstannade och smilet försvann, sedan gick han förbi utan ett ord och tittade stelt rakt fram. Ingen hjälp fick jag att landa fisken men det gick bra ändå, kanske jag inte förtjänade någon. Synen av det böjda spöet blev för mycket, eller han kanske bara blev nödig för jag såg honom inte mer den morgonen. Ett oförtjänt stunt på Holten.
Fisken var en åtta kilos hona och flugan en Gulefaan.