Hjortjakt

  John åt varma ostsmörgåsar till lunch, slappade i soffan och tittade på en helt ointressant serie på TV. Det regnade kraftigt, såg inte björkridån bortom bön. Han gick ut i hallen, smörjde sina läderbyxor och tittade över sina kängor. Till slut drog han igenom bössan och var klar för kvällens smygjakt. I sådant här väder blir sydväst bäst, tänkte han. Sakta fick han läderbyxorna över långkalsongerna, fick på hängslena och drog på en tjock tröja. Över läderbyxorna tog han ett par stuprör i gummi och sedan hans jaktväst med kniv, patroner och annat i fickorna. Han laddade geväret och tog av skyddet för kikarsiktet. Till sist tog han på en regnjacka och sydväst.

  Han smög upp efter älven, kände en svag västan nedför den västra fjällsidan. Här nere i dalen blåste det tvärt emot den generella vinden. På en nivå ovanför skulle vinden vända och skicka hans lukt uppför branten. Här gick hans lukt ned mot älven, trodde att han kunde jaga upp till mittmyren. Gick han högre skulle hans lukt röja honom ovanför. Det var vid mittmyren som hjortarnas väg ner mot betet på gårdarna skulle komma in i den nedåtgående snurren av vind, där han kunde förbli oupptäckt nedanför. Han skulle smyga upp efter en sidobäck mot myrarna. Den skulle dränka det eventuella ljud han gjorde. Ett steg, vänta, lyssna och se i tre. Ibland stannade han i en minut för att vara säker på att inte vara upptäckt. Även om bäcken dolde hans ljud kunde hans rörelser avslöja honom. Inte bara det, hjorten kunde ta ut honom fast han stod stilla. Han upptäckte en rörelse uppe bland enarna. Det var ett smaldjur som gick och betade i riktning mot bön. John stod still och dök inte i skydd. Just den rörelsen kunde förstöra allt. Stötte han djuret var kvällen förstörd. Hjortens flyende skulle varna alla djur på fjällsidan. Smaldjuret passerade och John tog ett nytt steg. Djuren var redan uppe, var på väg mot bön och gårdarna nedanför. Det extra mörkret hade fått dem tidigt på benen efter dagens siesta. Kanske de ville utnyttja att det inte blev någon måne i natt.

  John kom upp på den nivå han tänkt sig och lämnade bäcken för att ta av mot myren där han planerade att möta hjorten. Han trodde att den hade revir vid en dal uppe på fjället och myren låg på rak linje till bön. Av erfarenhet släppte en betande hjort sig i rät linje mot bön, nedför fjällsidan. Han kom fram till myren, det regnade hårt. John torkade glaset på kikarsiktet men det hjälpte föga. Han var i alla fall torrt klädd och vid gott mod, stod faktiskt där och njöt. Jag måste vara konstig som gillar det här, tänkte han. Allt beror på att du är bra klädd. Tills nu hade allt gått perfekt. Hade han bara tur skulle hjorten komma på andra sidan myren. Det regnade men var förövrigt nästan tyst, ingen fågel gav ljud ifrån sig. Det enda som hördes var droppandet från träden och ett stigande dån från bäcken han kommit från. Det kom en hind och kalv förbi på viltstigen ovanför. De passerade myren med lite betande då och då. Det skulle säkert komma fler djur. Bakomliggande hjortar skulle känna doften av att någon nyss passerat och anta att det var säkert. Det kom en ny hind och kalv. Rena autostradan, tänkte John. Fy fan, nu tar det verkligen i, som himlen öppnade sig. Nu trodde John att hjortarna skulle ta skydd för natten, de gillade inte att få vatten i örat. John stod en timme i regnet. Så kände han ett behov av att röra på sig men visste att han skulle stå stilla. Det var flera gånger som John och ett djur fått samma tanke och gått på varandra, kanske något i ljuset. Plötsligt stod hjorten där han tänkt sig. John slängde upp bössan för att ta sikte men såg ingenting. Han tog ner bössan, torkade snabbt av kikaren och tog sikte igen men hjorten var borta. Förbannat, tänkte han. Du får ingen repris. Tänk om jag just torkat kikaren, då hade du varit stekt grabben.

  När besvikelsen lagt sig mådde John ändå bra. Han hade förutsett hjortens rutt och det var bara tur som räddat den. Vilken jakt! Han kunde inte föreställa sig något bättre. Ja du grabben, tänkte han. Nu fick du allt hicka, stöddig är du inte längre. Men vilken hjort, den största han sett. Med horn som bara talade om vem som var kung. Halsen var alldeles svart och lång när hjorten sträckte på sig, när de såg varandra. En riktig karl i all sin prakt, John blev nästan religiös. Han inspekterade spåren. De var stora som hans händer med fingrarna, trodde det knappt. John gick sakta nedför dalsidan mot huset, satte sig i mörkret i vardagsrummet, tog en whisky och kände ödmjukhet. Han försökte minnas om hjorten haft arton eller sexton taggar, men misslyckades. Han hade i alla fall kantareller, några fåglar och kött av en spets i frysen. Det var dags att lägga sig. I morgon skulle han åka hem till Lisa, hade fått en text att allt var bra och svarat. Nöjd lade han sig att sova, drömde ingenting.

Ur boken Lisa. ©