Om hajen i Grisepina
Grisepina är en liten höl vid ingången till laxtrappan i Alvaerforsen i ”LillGaula”. Vattnet snurrar runt så den är speciell at fiska i, en typisk maskhöl. Döskelands hade fiskat där innan de själva byggde laxtrappan för att hjälpa laxen vidare, så det var inget särskilt med att fiska där. Under laxdepressionen i mitten på 90-talet ansågs det oetiskt att fiska i Grisepina och den stängdes av myndigheterna. Vi får väl ge dem politiskt rätt, men det sved. Speciellt för Döskelands som blev av med en säker laxhöl. Just då var det ett hårt slag för oss eftersom Grisepina ofta var räddning för den som blivit utan.
Vi hade ofta ett metspö stående vid Grisepina, för den som gick förbi. Jag var på väg ner till Högåta men stannade till för att blöta masken. Fasen också! Genast bottennapp! Jag drog och drog och sakta kom en jättelax upp ur grisepina. Den la sig lite på sidan och blängde på mig med sitt onda öga. Hur jag än drog kunde jag inte rubba fisken en millimeter. Så där stod vi en halv timme och bände mot varandra, tills fisken bestämde att nu fick det vara nog. Laxen bara vände ut i strömmen och Cardinalen fräste i korta stackaton. Kroken kom farande ur älven och det verkade som att fisken bara hållit i den för att leka med mig. I ren desperation skruvade jag bromsen i botten. Jag har sett någon fisk på över 20 kg men den här var mycket större, som en haj. Det var bara att lyfta på hatten och tacka för att jag har fått se en sådan lax. Jag ställde ifrån mig spöt och gick ner till Högåta.
Efter några timmar kom jag förbi Grisepina igen och hörde underliga ylanden och skrik från Grisepina. Det var Kjell som hade blött masken och fått på hajen igen, med den skillnaden att bromsen var skruvad i botten. Jag fick just tag på honom när han var på väg ut i älven. Så där stod vi och drog. Hajen i den ena änden av 0.45 senan med smidd krok och Kjell och jag i den andra. Vem som skulle vinna dragkampen fick vi aldrig reda på för kroken rätades ut och vi föll huller om buller med kroken i trät bakom oss. Jag tror att Kjell fortfarande har kroken.
Det är bara att inse att en sådan fisk inte går att få upp. Inte att trötta ut i alla fall. Ingebrigt har berättat att när han tog sin 21 kg:s junilax på Harrang i Surna hade laxen ej börjat förstå vad som var på gång. De hade tur att fisken följde med in mot land så att den kunde kleppas direkt. Det skall vara en speciell höl där en fisk av sådan storlek kan armas till trötthet. Kanske kan man följa i båt som de gör i Alta, men då får ju inte älven vara för hård. Ofta går fisken förlorad när den går ner för ett stryk, där man inte har någon möjlighet att styra eller följa den. Jag vill påpeka att detta handlar om nystigen fisk, ej om några svarta höstpannkakor. Enligt Ingebrigt så smakade hans premiärfisk på 21 kg lika bra som vilken nystigen fisk som helst. Ingebrigt är alltså i tjugoklubben, en av de få kvarvarande i Surna.
Ämne: Om hajen i Grisepina
Inga kommentarer hittades.